Mina rädslor

Jag är rädd för kritik. Jag är rädd för att bli påhoppad och kränkt på grund av den jag är eller något jag tycker. Jag har rätt länge varit omedveten om detta och om hur det påverkar mig. Att det påverkar mig. Jag klarar till exempel inte av att skriva vad jag tycker på Facebook eller Twitter. Det medför en risk att någon, känd eller okänd, kommer kritisera mina tankar. Innan jag vågar ”lika” någons inlägg följer en inre debatt om det finns risk att få kritik för detta. Som om jag avfärdar en vän bara för att hen råkar tycka att fastspända grisar är schysst djuruppfödning. Nä, henom ursäktar jag, trots att jag inte alls håller med. Jag avundas snarare min vän som stolt vågar uttrycka vad hen tycker, trots att hen vet att det medför kritiska kommentarer. Tänk om jag vågade stå upp för mina åsikter på det viset!

Jag har alltid sagt att jag inte bryr mig om vad folk tycker om mig. Att jag är jag och om de inte gillar mig så är det det deras problem. Det är inte sant. Naturligtvis. Det är svårt att inte bry sig om andra. Rent omänskligt faktiskt. Tänk vilka krav jag har haft på mig själv; att stå upp för mig själv och stå helt opåverkad av alla andra.

Nu vet jag att det inte är så. Jag vill inte vara så. För tänk, då skulle jag även vara helt oberörd av att jag sårar folk, till exempel. Det vill jag inte.
Men jag blandar in en dimension till. Jag lägger till vad jag tror att folk tycker om mig. Att jag tror att folk nedvärderar mig. Jag tror att de anser att jag är okunnig att mina idéer och drömmar är omöjliga, och att det bara är jag som inte ser det.

Ett enkelt exempel ut min vardag:
Jag spontanköper en tidning. Men för att inte folk ska tro något om mig eller se mig som en misslyckad wannabe så går jag med min tidning ihoprullad med baksidan utåt. Ingen får se vad jag köpt:

Inte ens mina drömmar går fria från denna kritik! Kan jag inte få drömma om att någon gång ge ut en bok, och bli läst.
(Som en parentes till detta så har jag förtryckt denna dröm så länge att jag glömt att jag ens haft en sådan längtan. Tankens makt är så stor; om man tänker tillräckligt länge och mycket att något är omöjligt glömmer man snart att man ens hade en önskan).

Meditativ musik

Tack vare yogan har jag kommit i kontakt med en ny typ av musik. En som hjälper mig att ge sinnesro. Känner jag mig trött, stressad, omotiverad, självkritisk, ja nästan vad som helst, så kan jag alltid hitta energi i musiken.

Just nu är det mycket Snatam Kaur, Halleluja Lite flumvarning, men så underbart. Kan lyssna om och om igen.

Nyårslöften – igen

Förra nyåret gav jag nyårslöften en avhyvling. Jag känner inte annorlunda i år. Nyårslöften är omöjliga att hålla, eftersom de blir absoluta krav. Man kan inte vara perfekt och lyckas 365 dagar, 24 timmar om dygnet.

Men eftersom 2013 varit ett riktigt skitår så känns det ändå som om nyåret ger en chans till tanke. Nytanke. Och omtanke. Om mig själv. Så därför vill jag ge mig sälv tre önskningar eller uppmaningar för det nya året:

1. Var lite snällare mot dig själv. Uppskatta dig själv.
2. Ha roligt. Gör saker du tycker om. Var kreativ och lek mer.
3. Lev här och nu. Uppskatta den sekund som sker, just nu. Fundera lite mindre på gårdagen och morgondagen.

I backspegeln

När jag mådde som sämst i somras hade jag en liten anteckningsbok som jag skrev i. Jag skrev noteringar om dagarna för att se hur jag mådde och jag skrev stödnoteringar från en bok jag läste.
Idag skulle jag skriva ner en notering från en ny bok. Och slog upp första sidorna. Jag kan riktigt känna sidorna andas den ångest jag hade. Och jag kan känna otrolig tacksamhet över att jag kommit en bit på vägen därifrån. Det blir bättre. Jag var vid avgrunden och vände.

Övningen jag gjorde i boken var att fylla i en cirkel, för att skilja på tankar och känslor och för att tydliggöra vad jag gjorde om dagarna.

Resultatet:

Jag tänker på att jag var så otroligt skör. Så trött och så ledsen. Det enda jag ville göra var att fly. Jag satt vid datorn hela dagarna. Ville ha ständig stimulans för hjärnan. För om jag slutade med det kom alla tankarna och ångesten. Som jag inte orkade med.
Sedan började jag läsa. Läsningen gjorde att allt gick långsammare. Hjärnan fick inte lika mycket stimuli och varvade ner. Jag mådde fortfarande lika dåligt. Men jag läsningen fyllde dagarna med lite mer ro och lite mer innehåll än mitt tidigare datorspelande och Facebook-surfande.

Jag måste också dela med mig av en bild på hur det såg när jag tränat mitt första träningspass, som deprimerad. För att visa hur fantastisk positivt påverkad man blir av endorfiner och adrenaliner. (och då ska ni veta att det var otroligt nattsvart bara två timmar innan jag tränat, innan jag fyllde i denna cirkeln.

Och så avslutningsvis, hur jag mår just idag.

Den inre rösten

Jag har en rätt elak inre röst. Det är jag knappast ensam om. Min är nog rätt mycket som de där elaka styvmödrarna i de gamla sagorna. Vad jag än gör, så tycker hon aldrig att jag är bra nog. Hon sätter upp mål som är så höga och ställer krav som är så tuffa att jag aldrig hade vågat sätta sådana mål eller ställa sådana krav på någon annan. Men för mig gäller en annan måttstock. Och hon ser till att jag håller den. Sedan får jag höra hur usel och otillräcklig jag är. Ändå, fastän jag klarade målet.

Hade jag haft en sådan vän, bekant, chef eller familj hade jag sagt upp bekantskapen och gjort slut på lidandet rätt kvickt. Men jag har låtit den här rösten härja fritt ett bra tag nu. Hur har jag stått ut? Inte undra på att jag mår dåligt, som får stå ut med att lyssna på all skit hon öser över mig!

Just nu är jag tacksam över att äntligen fått insikt om min inre röst. Så jag har börjat utmana henne. Jag märker hur automatiskt och hårt jag kritiserar mig själv för små skitsaker (som att det hamnar en klick smör på fingret när jag brer brödet). Bara genom att uppmärksamma henne varje gång har jag börjat sätta gränser. Genom att observera henne kan jag ta kommandot och sätta stopp. Eller hjälpa mig själv att inte ta åt mig av självkritiken. ”Nu tänkte jag att jag var hopplös för att jag kladdade lite smör på fingret.” Det är en observation av tanken. Ett sätt att neutralisera.

Psykologen jag träffade sa till mig: du är inte dina tankar. Jag har funderat så mycket på det. För jag tycker att det är en obegriplighet. Om jag inte är mina tankar, vad är jag då. Men efter att ha observerat min inre röst ett tag har jag insett att min inre röst har ju fel. Jag är inte hopplös bara för att jag råkar kladda lite smör. Alltså är jag inte det jag tänker om mig själv. Jag är inte hopplös. Jag är inte mina tankar.

Jag kanske skulle ta mig ett snack med den där damen. Så hon fattar att hon kan ge upp nu. Jag har genomskådat henne. Go to hell! Typ. Eller så kanske jag ska öva mig på att vara lite snäll i allmänhet och fråga henne vem som tvingat henne att bli så elak. Hon kanske inte mår så bra. Innerst inne.

Upp ur hålet – och tillbaka igen

Jag vet hur lycka känns. Jag vet hur glädje känns. Jag har varit där, ända från torsdag till söndag. Fatta hur fantastiskt det är! Innan min depression var det verkligen inget jag funderade på. Det var så självklart att jag skulle vara glad. Jag jagade lycka och kickar genom utmaningar. Jag hade aldrig funderat på hur bra jag hade det. Nu vet jag. Och jag är glad att jag har fått smak på det igen!

Efter torsdagens lyckade avslut av projekt har jag haft ett fantastiskt veckoslut. Jag har varit full av energi, glad, lycklig och företagsam hela tiden. Jag har njutit av att orka julpynta med mitt barn, göra pepparkaksdeg fixa och greja. Sådant som jag vill göra, men oftast inte orkar. Men jag orkade! Visst, jag blev trött tidigare än annars, men jag orkade och gjorde så mycket!
Det går liksom inte att beskriva. Hela helgen har varit så härlig och jag har känt mig…normal. Och liksom hoppats att det skulle betyda att jag nu blivit frisk. Bara sådär. (ja, naivt, jag vet…men jag känner mig väldigt desperat efter att bli frisk, så det är väl lite…optimism som visar sig…)

Nåja. Så blev det måndag. Och jag var tillbaka på botten igen. Skit. Men efter att ha vädrat tankarna med terapeuten lite grann så kändes det ändå som att jag är på väg till något bättre. Det känns hoppfullt. Veckan har varit jobbig. Men träning och familj har hållt mig hjälpligt ofanför ytan. Och så är jag trött. Kanske för att jag kört på för hårt i helgen.
Men så blev det torsdag. Och då är det som om helgen stundar. Jag får ork. Lagar mat. Kokar räkfond (jag vet…jag var bara tvungen att testa av någon anledning)! Det kanske blir bättre igen, snart?

Uppdrag: avklarat!

Jag känner mig lite smått euforisk. Jag har avslutat mitt uppdrag; att avsluta ett av mina projekt. Och det är bara torsdag! Känslan efteråt, lättnaden, får mig just nu väldigt motiverad.

Såhär ser ett avklarat projekt ut:

Det kan ju verka otroligt enkelt, om man är helt frisk; jag har tagit hand om min egenodlade selleri och fryst in den. Men för mig har detta lilla projekt tagit minst 1,5 månad.

Varför är det så svårt. Jag har hyfsat enkelt för att sätta igång (ibland). Men sedan när jag ska avsluta vill jag nå sådan perfektion att jag inte kan bestämma mig för hur jag ska gå tillväga. Så då är det bättre att inte avsluta alls. I väntan på rätt lösning.
Så eftersom jag inte visste om man kunde frysa selleri, så väntade jag på att hitta bekräftelse för att det går, eller en bättre lösning. Nu har kg inte funnit något av det. Sellerin har blivit dålig. Och istället för fem burkar fryst selleri som kanske går att använda har jag bara en. Men jag har i alla fall en. Och jag är klar!

Jag blev så motiverad att jag avslutade ett projekt till: mina tovade vantar. Lösning: de var redan klara. Jag behövde bara bestämma mig för att de redan är tillräckligt bra, och därmed färdiga. Tänk att det kunde vara så enkelt!

Såhär ser ett färdigt projekt ut:

Jag kan liksom inte sluta förundras över hur enkelt jag skulle kunna höra det för mig själv! Summan av kardemumman är att jag känt mig glad (!) och tillfreds resten av dagen. Jag har känt mig helt normal. I flera timmar! Är det såhär folk gör? 🙂

Att förlora intresset för sina intressen

Ett symptom på depression är att förlora intresset. För saker man brukar göra. För sådant man brukar gilla. För allt!
För någon som är frisk låter det rätt märkligt. Tänk att helt tappa intresset gör att föra något alls. Att tappa intresset för sina intressen, för det man normalt tycker är det roligaste man kan göra. För sådant som förgyller livet.

För mig har detta skett. Jag har tappat allt. Men jag har faktiskt lyckats odla några nya intressen nu när jag blivit bättre. Och väcka några gamla. Men det är inte som förr. Jag brinner inte för något. Jag har svårt för att komma igång och påbörja saker. Numera lider jag även av ett annat problem; intresset falnar. Jag klarar inte av att avsluta saker. Hittar jag energi att börja med något så har det visat sig omöjligt att bli klar. Badrumsskåpet är halvstädat. Mina keramikalster har länge stått och väntat på glasering. Jag hittar recept och handlar, men kommer omöjligen till skott att laga maten. Vi köper hem möbler som jag inte kan möblera. Stickningen vill aldrig bli klar. Mina odlade grönsaker hittar inte in i kylen och frysen av sig själva. Jag kan fortsätta i oändlighet. Det är rätt hopplöst. Att jag nu när jag börjat få intresset tillbaka inte kan klara av att skörda.

Denna veckan har jag gett mig själv ett uppdrag. Jag ska avsluta ett projekt. Undrar verkligen vad det ska bli.

Jag kan förstå själskadebeteende

När allt var som värst i somras, stod jag vid ett tillfälle i duschen. Och jag minns att tanken slog mig. Jag förstår dem som skadar sig själva. Nu tror jag att jag kan förstå varförnågon skär sig i armlederna eller åsamkar sig själva skada på annat sätt. Jag vet inget om hur de känner. Men jag vet hur desperat jag kände mig. Att om jag gör mig själv riktigt illa, så måste jag ju känna något. Så jag känner att jag lever. Så jag känner att det finns några känslor kvar. Att jag inte är helt slut.

Jag nöp mig riktigt hårt i armen. Tänkte att det känns harmlöst. Jag kände att det gjorde ont. Men jag kände inget mer. Jag kände mig inte mer levande bara mer hopplös. Själv insåg jag att det inte skulle hjälpa att göra mig själv mer illa. Men kan förstå att dem som i desperation fortsätter med värre och värre saker.

Varför skriver jag det här nu? Jo, för att när jag duschade härom dagen så kom samma känsla över mig. Samma desperation. Och jag blev rädd. För det där mörka hålet. Och för vart det kan leda. Det slog mig att jag måste fortsätta kämpa åt rätt håll. Jag vill inte hamna i desperation och ångest igen. Att jag fortfarande har chansen att vända innan det blir värre igen.

I depressionens grepp – mörkare än på länge

Idag bara gråter jag. Jag är i depressionens grepp. Jag vet inte varför det går bakåt just nu. Men det känns otroligt jobbigt. Allt känns så svårt. Jag är frustrerad över allt jag inte kan höra för att jag är sjuk. Allt jag går miste om. Samtidigt är jag så omotiverad…vilket gör det svårt att göra något åt den situation jag är i.
Fan vad allt är hopplöst. Jag är olycklig för att jag är sjuk. Jag är olycklig för att jag känner mig hämmad. Hjärnan sprutar ut nya idéer för vad jag vill göra i livet. Vad jag ska ”bli när jag blir stor”. Och inget duger. Inget är bra nog. Inget löser alla problem. Och jag är för dålig för att klara av att förändra något. Och ju mer jag tänker på det här…ju mer dras jag ner i hålet…just som jag tyckte att jag kunde ana kanten däruppe.