Ett symptom på depression är att förlora intresset. För saker man brukar göra. För sådant man brukar gilla. För allt!
För någon som är frisk låter det rätt märkligt. Tänk att helt tappa intresset gör att föra något alls. Att tappa intresset för sina intressen, för det man normalt tycker är det roligaste man kan göra. För sådant som förgyller livet.
För mig har detta skett. Jag har tappat allt. Men jag har faktiskt lyckats odla några nya intressen nu när jag blivit bättre. Och väcka några gamla. Men det är inte som förr. Jag brinner inte för något. Jag har svårt för att komma igång och påbörja saker. Numera lider jag även av ett annat problem; intresset falnar. Jag klarar inte av att avsluta saker. Hittar jag energi att börja med något så har det visat sig omöjligt att bli klar. Badrumsskåpet är halvstädat. Mina keramikalster har länge stått och väntat på glasering. Jag hittar recept och handlar, men kommer omöjligen till skott att laga maten. Vi köper hem möbler som jag inte kan möblera. Stickningen vill aldrig bli klar. Mina odlade grönsaker hittar inte in i kylen och frysen av sig själva. Jag kan fortsätta i oändlighet. Det är rätt hopplöst. Att jag nu när jag börjat få intresset tillbaka inte kan klara av att skörda.
Denna veckan har jag gett mig själv ett uppdrag. Jag ska avsluta ett projekt. Undrar verkligen vad det ska bli.
Jakten på järnkvinnan 